Tidsoptimist

Jag är uppväxt med att man ska komma i tid. Vet inte hur mina föräldrar lyckades men på nåt sätt gjorde vi faktiskt så gott som alltid det, vad jag kan minnas i alla fall? Att jag sällan stod ute vid vägen i tid när skoltaxin kom och stod och tutade räknas inte nu. Sen när jag flyttade hemifrån gick det för det mesta bra. Är bara född lite för optimistisk. Så kom barnen. Med första gick det hyffsat bra. Två i olika åldrar är värre att få med sig. Tre och över har jag inte provat, men jag vet att risken börjar finnas då att nån lämnar kvar i bilen när man väl kommit fram och tror man kan slappna av. Ett tag kändes det som jag aldrig mer skulle kunna komma i tid till nånting. Såg det ut som man skulle kunna komma någorlunda i tid började nåns byxor krångla, eller så var vantarna försvunna. Och så skulle man hitta plånboken som för en gångs skull inte låg i väskan, och bilnyckeln som gått upp i rök. Ja dessutom skulle det vara med blöjor och extrakläder till både barnen och sig själv. Men sen efter några år blir man nåt slags rutinerad (eller härdad?). Numera går det faktiskt ganska bra, vissa morgnar i alla fall. Jag är fortfarande för optimistisk, men lyckas för det mesta komma i tid. Fast sen är det ju det där med att få med sig allt också.