Grisar

Det är snart åtta år sen nu, sen jag flyttade hit till Småland. Är numera svensk (och finsk) medborgare, har svenskt körkort, har röstat i fler svenska val än finska och hör till skaran svenskar som åker till sina hemtrakter på semestern och talar svenskinfluerad dialekt och knagglig finska. Här däremot frågar folk varifrån jag egentligen kommer? Eller så får jag höra att det hörs att jag bryter på finska. En del blir imponerade över hur snabbt jag lärt mig så bra svenska. Det vet jag inte riktigt hur jag ska tolka. Men idag hände nåt roligt! Är vikarie i köket på en förskola och vid frukosten satt en av pojkarna och tittade fundersamt på mig. Efter en stund frågade han varifrån jag kom. Jag tyckte det lät så! utbrast han när jag svarade. Det visade sig att han hade släkt där. Han frågade ivrigt om jag kände dem, och var jag brukar bada där, och om jag åker med Silja eller Viking? Och om jag ätit grisar på Halpa-Halli. Märkligt vilken samhörighet man plötsligt kan känna med en tioåring bara för att han pratar om goda grisar. Såna grisar som inte de andra barnen utan bara han och jag vet hur dom smakar.