Morfar

I morgon är det fars dag. Kan inte undvika att tänka på min morfar. Han hade små barn hemma när han periodvis åkte över till Sverige för att arbeta. Hårda tider som jag egentligen inte vet mycket om. Kan inte fråga honom om heller längre. Bara känna känslan av att man tar mycket alltför för givet nu. Försöker hålla kvar de minnen jag har av honom. Han och mormor levde ännu när jag flyttade hit. Hon ringde ofta och frågade hur jag hade det. Hennes omtanke värmde, lika mycket som hennes tro på mig gav mig styrka. När hon gick bort blev morfar på nåt sätt ännu viktigare, den återstående länken till det förflutna. Fick några fina år med honom innan han hastigt dog, dagen efter vi kommit till Finland och träffat honom. Min syster tog ett kort på honom och mig, utan att veta hur viktigt konkret sista minne det skulle bli. Och jag gav honom en kram innan vi skiljdes åt, utan att veta att det var sista gången. I morgon ska jag ringa pappa. Eller kanske jag gör det redan ikväll...